Mörka moln, åskskurar och tropiska skyfall – det fuktiga vädret tycks närmast fungera som en underliggande drivkraft i Nguyễn Huy Thiệps senaste bok på svenska. Regnet orsakar översvämningar som tvingar huvudpersonerna att ändra livskurs, det sammanför främlingar under samma tak och får en rastlös pojke att ge sig ut för att fånga grodor. Volymen, med den passande titeln Regn i Nhã nam innehåller noveller publicerade av den vietnamesiske författaren åren 1988–2008.
Nguyễn Huy Thiệp föddes 1950 i Hanoi men växte upp på landsbygden i norra Vietnam. Under 1970-talet var han verksam som historielärare, bland annat i den nordliga Tây Bắc-provinsen. Thiệp debuterade som författare under 1980-talets kulturpolitiska töväder som ändrade förutsättningarna för skrivande och publicering. I dag anses han vara en av Vietnams mest framstående författare, främst känd för sina noveller. Huvuddelen av hans berättelser har översatts och ett par av dem har filmatiserats. På svenska finns sedan tidigare novellsamlingen Skogens salt (övers. Karin Lidén och Tran Hoai Anh, Tranan, 2001).
I Regn i Nhã nam skildras vardagslivet bland minoritetsfolken i Vietnams norra bergsbyar. Språket är följsamt, stilen rak och personlig: ”Jag skrattade. Mamma förstod sig aldrig på mina skratt. Jag skrattade som en rånare, en rövare, en djävul som förnöjt flinar åt sina långa och svarta klor.” Genomgående låter Thiệp huvudpersonernas verser och sånger breda ut sig i texten och skänka ett inre djup åt yttre skeendena. Ibland vänder han på perspektivet och låter berättarjaget tala direkt till läsaren: ”Unge läsare, älska! Kärleken kommer att göra dig vild och galen […] Unge läsare! Tro inte dem som säger att kärleken har fel! Det har den aldrig… De är bara avundsjuka.”
Novellerna i Regn i Nhã nam har valts ut av översättaren Tobias Theander tillsammans med författaren. Översättningen är utmärkt och Theander ger inte bara stöd åt läsaren i form av ordförklaringar och uttalsregler, utan han har även försett volymen med ett välskrivet förord som ger god inblick i Thiệps författarskap.
Det händer att Thiệp alluderar på Goethe och Lermontov, eller på de kinesiska tangdiktarna Du Fu och Bai Juyi. Överlag är han dock mer okonstlad än så. Skildringarna, som återkommande görs från en ung mans perspektiv, griper tag och håller fast. Vissa inslag i texten uppfattar jag som närmast självbiografiska. Kanske är det därför Regn i Nhã nam – när den är som bäst – påminner mig om den kinesiska författaren Shen Congwens (1902–1988) ljuvliga landsbygdsskildringar i Stillhet och rörelse (övers. Göran Malmqvist, Norstedts, 1988). I likhet med Shen Congwen återvänder Thiệp till kontrasterna mellan stad och landsbygd, mellan kultur och natur, mellan nuet och det förflutna.
LIN ENGDAHL