Folksagor från Tibet (Märchen, Sagen und Schwänke Vom Dach der Welt, 1982)
Översättning, urval och bearbetning: Veronica Leo
Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen, 2014
Med Folksagor från Tibet presenterar Veronica Leo femton tibetanska folksagor i svensk översättning. Berättelserna i denna vackert formgiva och illustrerade volym har Leo hämtat och fritt översatt från Märchen, Sagen und Schwänke Vom Dach der Welt (”Sagor, sägner och berättelser från världens tak”). Detta tyska samlingsverk publicerades i fyra band 1982 och rymmer material som samlades in bland exiltibetaner i Indien under 1970-talet.
Utgivningen av Folksagor från Tibet bekostas av Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen och vinsten går till unga tibetaner som vill vidareutbilda sig efter grundskolan. Bokens sagor har namn som ”Benrangelspöket”, ”Hundbruden”, ”Lyckobarnet från Tsalung” och rymmer prinsar och prinsessor, drakar och demoner, talande stenlejon och förslagna rävar. Berättelserna innehåller således både nya och bekanta motiv och har valts ut av översättaren med ambition att illustrera mångsidigheten i den tibetanska sagotraditionen. Sagorna är ofta sedelärande men inte förutsägbara. När jag förväntar mig att texten ska upplösas i ett ”så levde de lyckliga i alla sina dagar” överraskas jag ofta istället av en ny vändning eller av att ytterligare en intrig tar vid. Texternas i övrigt enkla och raka form gör att boken passar bra för högläsning.
I bokens förord skriver Leo att många av sagorna tycks härstamma från kulturellt och geografiskt avlägsna platser – trots Tibets geografiskt isolerade läge. I ”Den bortrövade prinsessan” finns ekon från grekisk mytologi och ”Fåglarnas kungaval” påminner om den persiske författaren Farid ad-din Attars allegoriska epos Fåglarnas samtal från 1100-talet. Varje saga har dessutom försetts med en kortare introduktion i vilken Leo kommenterar textens ursprung, symbolik och sammanhang. Dessa kommentarer fungerar både som ett vägledande stöd i läsningen och som en språngbräda in i tibetansk och buddhistisk kultur. Efter att jag läst tidigare nämnda ”Benrangelspöket” om en osalig ande som samlar på sig människors livskraft lockas jag så exempelvis att fördjupa mig i den rituella buddhistiska klosterceremonin som kallas cham. Ritualen syftar till att påminna åskådaren om livets förgänglighet och iscensätts genom glatt dansande munkar i skelettdräkter.
Vid sidan om sitt rika fantasteri illustrerar framställningarna i Folksagor från Tibet även vardagslivet, maktstrukturerna och tanketraditionerna på den tibetanska högplatån, vilket gör läsningen av boken berikande och underhållande för såväl äldre som yngre läsare.
LIN ENGDAHL