Lyckan Liu stoppas av polisen när han försöker gå ombord på ett tåg. På ryggen, inrullad i ett tunt bomullstäcke, ligger hans vän Wufu. Bara ett par månader tidigare reste de tillsammans till Xi’an för att skapa sig ett bättre liv. Nu är Wufu död.
I romanen ”Lyckan” (Gaoxing) från 2007 skildrar Jia Pingwa en av det kinesiska samhällets mest marginaliserade grupper: migrantarbetarna. Årligen lämnar mer än 200 miljoner bönder sina hem och familjer för att söka tillfälliga arbeten i storstäderna. Eftersom majoriteten av dem saknar utbildning, pengar och kontakter tvingas de ta de tyngsta och farligaste jobben som ingen annan vill ha. De blandar cement. De lastar kol. De river hus och gräver diken. De rensar kanaler och jobbar i fabriker. I Jia Pingwas roman arbetar huvudpersonerna som lumpsamlare.
Varje dag drar Lyckan Liu och Wufu runt med sina trehjulingar för att samla in hushållsavfall och bråte som de sedan sorterar och säljer vidare till sopstationer. Det är ett smutsigt jobb. Inte bara för att de handlar med skräp, utan för att staden både föraktar och utnyttjar dem. Stadsborna påstår att majoriteten av alla gripna brottslingar är bönder som kommit till städerna för att arbeta. De säger att migrantarbetarna är ett hot mot ordningen eftersom de rånar, bedrar, slåss, mördar, knycker locken från gatubrunnarna, slår sönder telefonkiosker, skyltar och gatlyktor, förstör träd och gatuplanteringar.
Lyckan vägrar låta sig reduceras till lumpsamlare. Han drömmer om att bli en riktig Xi’an-bo. Med en vass tunga och en skarp blick för de sociala koderna lyckas han ibland iscensätta sina ambitioner – men först efter att han kompletterat sin personlighet med en välsittande kostym och ett par upphittade skinnskor. För flera av stadsborna är det omöjligt att få ihop den vältalige och elegante Lyckan med bilden av en bonde. Illusionen tenderar att både förstärkas och brytas med hjälp av Wufu, som trots Lyckans förmaningar vägrar att både tvätta sig och att sluta svära.
Några av stadsborna påstår att Lyckan är en wallraffande författare som skriver en bok om lumpsamlande. Teorin blir särskilt rolig när man vet att författaren själv umgicks med migrantarbetare i samband med skrivandet av ”Lyckan”. Han inspirerades även av en av sina barndomskamrater som heter just Lyckan Liu (Liu Gaoxing) och som tidigare levde som sopsamlare i Xi’an.
Jia Pingwa föddes 1952 i Shaanxiprovinsen och är i dag en av Kinas främsta författare. Med sina miljonupplagor spelar han i samma liga som Mo Yan och Yu Hua. Sedan debuten 1972 har han belönats med flera av Kinas tyngsta litteraturpriser. ”Lyckan” är den första av hans böcker att översättas till svenska och det har Anna Gustafsson Chen gjort på ett utmärkt sätt.
Det finns en stor ömhet i Jia Pingwas berättande. Trots att ”Lyckan” är drygt 440 sidor lång får jag inte riktigt nog, jag vill ha mer om människorna och vardagen i Shaanxi. Låt oss hoppas att det inte dröjer allt för länge innan fler omtalade böcker av författaren, såsom ”Feidu” (1993, ”Fallen stad”), också finns att läsa på svenska.
LIN ENGDAHL