Det är 1980-tal i Porto Alegre, Brasilien. Den trettonårige judiske huvudpersonen i Michel Laubs (f. 1973) roman Allt faller firar en icke-judisk klasskamrats födelsedag. Under festligheterna hissas födelsebarnet traditionsenligt mot taket för att sedan tas emot i de jämnåriga kamraternas armar, utsträckta till ett språngsegel. Tretton gånger kastar de födelsedagsbarnet i höjden. Den sista gången drar de undan sina händer och låter honom falla till marken. Trettio år senare blickar Laubs namnlöse huvudperson tillbaka på händelsen. Han söker moraliska svar på sin grymhet; varför lät han den icke-judiske pojken falla och riskera skador för livet?
För att finna svar på denna fråga söker sig huvudpersonen tillbaka i tiden. Hans farfar var en av de överlevare som kom till Brasilien 1945. Hans farfar pratade aldrig om upplevelserna i Auschwitz men kunde inte hantera vardagen efter kriget och tog sitt liv. Som reaktion på hans självmord blir huvudpersonens pappa fullkomligt fixerad vid det judiska, vid anti-semitismen och sin fars historia. Till slut står det huvudpersonen upp i halsen. Strax efter födelsedagsfesten utbryter ett bråk och huvudpersonen ber sin pappa att köra upp nazismen, koncentrationslägren och farfadern i röven.
Trots sina, i alla fall till ytan, väldigt skilda personlighetsdrag använder sig de olika männen av samma strategi för skapa ordning i tillvaron. De skriver. I sina anteckningsböcker sammanställer farfadern en utopisk encyklopedi över hur världen borde vara. Pappan, som senare insjuknar i alzheimer, formulerar långa redogörelser över hur hans liv verkligen var. Den äldre generationens skildringar blir metaberättelser och pusselbitar i huvudpersonens egen historia, som till formen utgörs av anteckningslika fragment.
Laubs berättande bygger på en resonerande och precis prosa, genomsyrad av stark personlig närvaro, vilket effektfullt speglar huvudpersonens yrkesroll som journalist. Laub låter enskilda scener och händelser upprepas, byggs ut och fogas till varandra vilket generar nya sammanhang och nytt djup till den mångbottnade historien och skapar en stegrande känsla av spänning i läsningen.
Redan inledningsvis slår Laubs huvudperson fast att han inte vill prata om ”det där ämnet”. Världen behöver inte hans tankar om Förintelsen. Allt har redan sagts. Motståndet till trots tvingas han ändå att förhålla sig till vad som måste beskrivas som ett av mänsklighetens mest avgrundsdjupa förfall. Förintelsen och de judiska erfarenheterna präglar huvudpersonen. Det är del av hans arv. Med Att falla motbevisar Laub sin huvudpersons tes – vi behöver fler vittnesmål, allt som går att säga har ännu inte sagts.
LIN ENGDAHL