Den genomskinliga rättikan är en samlingsvolym med 14 kortare Mo Yan-texter i urval och översättning av Göran Malmqvist. Majoriteten av texterna är så kallade kortromaner, en genre som Mo Yan introducerat i den samtida kinesiska litteraturen. Kortromanerna är inte mer än 2–3 sidor långa, ofta surrealistiska och ibland lustiga. Huvuddelen av boken utgörs dock av de två längre noveller: ”Den genomskinliga rättikan” och ”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan”. Texterna speglar två sidor av nobelpristagarens författarskap och tillhör volymens starkaste delar.
På klassiskt Mo Yan-manér använder sig ”En långdistanskapplöpning” av hemprovinsen Shandong som fond för ett stycke samhällssatir. I huvudberättelsen låter Mo Yan traktens högerelement vara ”mäkta kapabla människor”. Huvudpersonen och hjälten är magister Zhu. Trots att han är både puckelryggig, gravt närsynt och brännmärkt som högerelement briljerar han i flera idrottsgrenar: höjdhopp, bordtennis och löpning. Den lekfulla berättelsen kastar sig mellan tid och rum. På en intensiv och flödande prosa beskriver Mo Yan i ena stunden en diarrésjuk hare och i nästa den kvinnliga martyren Zhao Yiman (1905–36).
Bokens titelnovell ”Den genomskinliga rättikan” är nobelpristagarens genombrott från 1985. Novellen handlar om den stumme lille Svartungen som skickas iväg för att assistera vid bygget av en fördämningsvall, där han tilldelas uppgiften att dra bälgen i smedjan som slipar arbetarnas verktyg. Till skillnad från föregående text har ”Den genomskinliga rättikan” en rak och enkel form. Här uppstår den starka läsupplevelsen istället genom Svartungens känsliga sinnen. Genom tioåringen hör vi blåsbälgen snarka som ett spädbarn och hampafälten ge ifrån sig musik likt fågelsång. Vi ser räkornas långa spröt sväva vidunderligt vackert och löven dansa som dagsländor. Malmqvists översättning är genomgående lysande. Jag tycker särskilt om att han bevarat Mo Yans onomatopoetiska uttryck. Insekterna som störtar mot det heta lampglaset låter bibi popo och barnets tal är som skramlande ärtor i en bambutub: gepong gepong gepong.
Jag har för vana att klottra små symboler i bokens marginal samtidigt som jag läser. När jag i samband med skrivandet av denna recension bläddrar igenom titelnovellen för att hitta ett visst stycke ser jag att jag illustrerat texten som ett kärleksbrev; små hjärtan snirklar sig kring hela textkroppen. ”Den genomskinliga rättikan” är bland det bästa jag läst av Mo Yan och följaktligen också bland det bästa du kan läsa av kinesisk samtidslitteratur på svenska.
LIN ENGDAHL
Läs min recension av Mo Yans Förändring här.